Han står mittför majorskan och höter åt henne.
»Jag tog kråkan och slog henne i väggen. Gjorde jag inte rätt, du?»
»Ut med sig, kapten!»
»Hut, käring! Bjuda Kristian Bergh kråkor! Gjorde jag rätt, så toge jag dig med din sju helvetes…»
»Tusan djävlar, Kristian Bergh, svär inte! Här svär ingen mer än jag.»
»Tror du jag är rädd för dig, trollkäring? Tror du inte jag vet hur du fick dina sju bruk?»
»Tig, kapten!»
»Då Altringer dog, gav han dem åt din man, därför att du hade varit hans käresta.»
»Vill han tiga!»
»Därför att du hade varit en så trogen hustru, Margareta Samzelius. Och majoren tog emot de sju bruken och lät dig styra dem och låtsade om intet. Och satan har stått för hela verket; men nu skall det bli slut för dig.»
Majorskan sätter sig ned, hon är blek och darrar. Så bekräftar hon med låg, underlig röst: »Ja, nu är det slut med mig, och detta är ditt verk, Kristian Bergh.»
Vid den tonen skälver kapten Kristian, hans anletsdrag förvridas, och han får tårar i ögonen av ångest.
»Jag är full,» ropar han, »jag vet inte vad jag säger, jag har ingenting sagt. Hund och träl, hund och träl och ingenting mer har jag varit för
