I obarmhärtig hårdhet stå de stilla vid hennes böner.
Måste inte allt vad de se bestyrka nattens syner?
»Det märks, att hon inte har fått sitt kontrakt förnyat,» mumlar en.
»Gå åt helvete, trollkäring!» skriker en annan.
»Med rätta borde det vara vi, som jagade dig på porten.»
»Nöt!» ropar till kavaljererna den gamle, svage farbror Eberhard. »Förstår ni inte, att det var Sintram?»
»Visst förstå vi, visst veta vi,» svarar Julius, »men vad mer? Kan det inte vara sant i alla fall? Går inte Sintram den ondes ärenden? Ha de inte allt klart sig emellan?»
»Gå du, Eberhard, gå du och hjälp henne!» håna de. »Du tror inte på helvetet, du. Gå du!»
Och Gösta Berling står stilla, utan ett ord, utan en rörelse.
Nej, ur denna hotande, mumlande, stridande kavaljersflygel får majorskan ingen hjälp.
Då ryggar hon åter mot dörren och lyfter sina knäppta händer till ögonen.
»Må du förnekas, som jag har förnekats!» tillropar hon sig själv i sin bittra sorg. »Må landsvägen bli ditt hem, halmstacken din bädd!»
Så lägger hon ena handen på dörrlåset, men den andra sträcker hon mot höjden.
»Märk det ni, som nu låter mig falla! Märk det, att er stund snart kommer! Nu skall ni för-
64
