hon inte ännu i sin förnedring. Hon sänkte sig inte till veklig sorg, utan ännu i ålderdomen jublade hon över sin ungdoms kärlek. Hon sänkte sig inte till klagan och ömklig gråt, då hon lämnade allt, hon bävade inte för att med tiggarpåse och kryckkäpp vandra kring landet. Hon ömkade sig endast över de fattiga bönderna och de glada, sorglösa människorna på Lövens strand, över de fattiga kavaljererna, över alla dem, som hon hade skyddat och upprätthållit.
Hon var övergiven av alla, och dock hade hon makt att visa ifrån sig sin sista vän för att inte göra honom till mördare.
Hon var en märklig kvinna, stor i kraft och handlingslust. Vi skola inte snart se hennes like.
Nästa dag bröt major Samzelius upp från Ekeby och flyttade till sin egen gård Sjö, som ligger helt nära det stora bruket.
I Altringers testamente, genom vilket majoren hade fått bruken, stod tydligt förordnat, att intet av dem fick säljas eller bortgivas, utan efter majorens död skulle de alla gå i arv till hans hustru eller hennes arvingar. Då han alltså inte kunde förskingra det hatade arvet, satte han kavaljererna att regera över det, troende, att han därmed gjorde Ekeby och de andra sex bruken den värsta skada.
Då nu ingen i landet betvivlade, att den elake Sintram gick den ondes ärenden, och då allt han hade lovat dem hade gått i så glänsande uppfyllelse, voro kavaljererna helt säkra på att kontraktet skulle till punkt och pricka gå i fullbordan,
66
