Fracken med de blänkande knapparna var ny, kråset var styvt och blanklädersskorna skinande. Han bar en päls av finaste bäver och sobelmössa över sitt ljusa, krusade hår. De läto breda en björnhud med klor av silver över hans kappsläde och gåvo honom den svarta Don Juan, stallets stolthet, att köra.
Han visslade på sin vita Tankred och grep den flätade tömmen. Jublande for han, omgiven av rikedomens och praktens skimmer, han, som ändå lyste nog av sin kropps skönhet och sin andes lekande snille.
Han for tidigt på förmiddagen. Det var söndag, och han hörde psalmsång från Bro kyrka, då han for därförbi. Sedan följde han den ödsliga skogsvägen, som leder till Berga, där kapten Uggla då bodde. Där ämnade han stanna över middagen.
Berga var ingen rik mans hem. Hungern kände vägen till det torvtäckta kaptensbostället, men han mottogs med skämt, fröjdades med sång och lek som andra gäster och gick motvilligt som de.
Gamla mamsell Ulrika Dillner, hon, som skötte sysslor och vävar på Berga gård, stod på trappan och hälsade Gösta Berling välkommen. Hon neg för honom, och löslockarna, som hängde ned över hennes bruna ansikte med de tusen rynkorna, dansade av glädje. In i salen förde hon honom, och sedan började hon förtälja om gårdens folk och deras växlande öden.
Bedrövelsen stode för dörren, sade hon, bistra tider rådde på Berga gård. De hade inte ens någon
