Visst är Ferdinand nu förlovad med den rika Anna Stjärnhök, men hon tröttnar, hon tröttnar vid honom. Och vad blir det då av oss med våra tre kor och våra nio hästar, med våra glada unga fröknar, som vilja fara från bal till bal, med våra torra åkrar, där ingenting växer, med vår snälle Ferdinand, som aldrig blir en riktig karl? Vad blir det av hela detta välsignade hus, där allt trives utom arbetet?»
Men det blev middag, och husfolket samlades. Den snälle Ferdinand, husets blide son, och de glada döttrarna kommo hem med den lånade pepparroten. Kaptenen kom, stärkt av ett bad i vaken i träsket och en jakt i skogen. Han slängde upp fönstret för att få luft och skakade Göstas hand med mannakraft. Och kaptenskan kom, klädd i siden, med breda spetsar fallande ned över de vita händerna, som Gösta fick kyssa.
Alla hälsade Gösta med glädje, skämtet kom flygande in i kretsen, muntert frågade de honom:
»Hur mår ni på Ekeby, hur mår ni i det förlovade landet?»
»Mjölk och honung flyter där,» svarade han då. »Vi tömma bergen på järn och fylla vår källare med vin. Åkern bär guld, därmed förgylla vi livets elände, och våra skogar hugga vi ner för att bygga kägelbanor och lusthus.»
Men kaptenskan suckade och log vid svaret, och över hennes läppar trängde ett enda ord:
»Poet!»
