Men kaptenskan kom ut på trappan med tre små böcker, bundna i rött band, i handen.
»Ta dem,» sade hon till Gösta, som redan satt i släden, »ta dem, om du misslyckas! Det är Corinne, madame Staëls Corinne. Jag vill inte, att den skall gå på auktion.»
»Jag skall inte misslyckas.»
»Ack, Gösta, Gösta,» sade hon och for med handen över hans blottade huvud, »starkast och svagast ibland människor! Hur länge skall du komma ihåg, att några fattiga människors lycka ligger i din hand?»
Åter flög Gösta framåt landsvägen, dragen av den svarta Don Juan, följd av den vita Tankred, och äventyrets jubel fyllde hans själ. Som en ung erövrare kände han sig: anden var över honom.
Hans väg förde honom till prästgården i Svartsjö. Han svängde in där och frågade om han inte finge köra till balen för Anna Stjärnhök. Och det fick han. En vacker, egensinnig flicka fick han med sig i släden. Vem ville inte åka efter den svarta Don Juan?
De unga voro först tysta, men så började hon samtalet, trotsig som överdådet självt.
»Har Gösta hört vad prästen har läst upp i kyrkan i dag?»
»Har han sagt, att du är den vackraste flickan mellan Löven och Klarälven?»
»Gösta är dum, det vet nog folk ändå. Han har lyst för mig och gamle Dahlberg.»
»Sannerligen jag hade låtit dig sitta i släden och
74
