Sida:Gösta Berlings saga 1919.djvu/96

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

»Tack för löftet! Mången vet jag, som har ångrat den dag han har kört med dig till gille.»

Föga blid trädde ortens trotsiga skönhet in i danssalen och överskådade de församlade gästerna.

Först av alla såg hon den lille flintskallige Dahlberg vid sidan av den långe, smärte, ljuslockige Gösta Berling. Hon hade haft god lust att driva dem ut ur rummet båda två.

Hennes fästman kom för att bjuda upp henne till dans, men hon mötte honom med förkrossande förvåning.

»Skall han dansa? Inte brukar han det!»

Och flickor kommo för att lyckönska henne.

»Gör er inte till, flickor! Inte skall ni tro, att någon blir kär i gamle Dahlberg. Men han är rik, och jag är rik, därför passar det bra ihop.»

De gamla fruarna gingo fram till henne, tryckte hennes vita hand och talade om livets största lycka.

»Gratulera pastorskan!» sade hon då. »Hon är mera glad åt det än jag.»

Men där stod Gösta Berling, den glade kavaljeren, hälsad med jubel för sitt friska leende och för sina vackra ord, som sållade guldstoft över livets gråa väv. Aldrig förr hade hon sett honom sådan, som han var denna kväll. Inte var han en utstött, en förkastad, en hemlös gyckelmakare, nej, en kung bland männer, en boren kung.

Han och de andra unga männen sammansvuro sig mot henne. Hon skulle få tänka på hur illa hon gjorde, då hon skänkte bort sig med sitt

76