46
FLICKAN
(leker med björken och försöker slingra sina armar om henne).
Kära vita björk, stig upp ur den svarta jorden och följ oss på vår vandring till det främmande landet — du är så vit och så god och så klok — — —
(Somnar in mot björkens fot. Paus. Det mörknar.)
GABRIEL.
Barnen orka inte mer.
Vi måste ta in på härbärget därborta — de äro hungriga.
RUTH.
Och du?
GABRIEL.
Nej, inte jag.
Inte ännu.
Jag måste vara ensam en stund — jag kommer efter. Farväl.
RUTH.
Farväl.
(Går med barnen. I fjärran en svag klockringning som från silverklockor.
En främmande man, klädd i svart slängkappa och slokhatt, kommer över fältet: det är DEN ENSAMME.)
DEN ENSAMME.
Får jag ställa en fråga till eder, min herre, fastän ni synes försjunken i grubblerier över höstmolnen?
GABRIEL
(nickar).
