54
GABRIEL.
Och doktorn —?
RUTH.
Vila, riklig föda — sol och ren skogsluft — Har du —?
GABRIEL.
Nej — jag arbetade en stund vid hamnen, men kunde inte mera —
RUTH.
Gabriel!
GABRIEL.
Jag är främling här — som i mitt hemland och man har ingen plats för mig.
Ruth — ångrar du inte — att du någonsin gift dig med mig, att du såg mig, träffat mig, talat med mig, att du inte genast gick din väg — — —
RUTH.
Min älskade och min befriare — tala inte så — ännu är det ögonblicket mig så vidunderligt nära, då jag första gången såg dig — du stod i talarstolen, solen föll in genom det breda fönstret över ditt hår, ungdomen satt stum runt om dig.
GABRIEL.
Vad talade jag om?
RUTH.
Om friheten — tvånget till frihet är det enda tvång, människan måste underkasta sig på jorden, sade du — och det lyste om dig, av sol och av
