63
GABRIEL.
Icke du! Jag själv — min vilja, min längtan att vara till —
STÄMMAN.
Och ändock måste du dö!
GABRIEL.
Ja!
Detta mitt liv, denna min form är blott en sträng i evighetens susande harpa — är blott en slup, som jag styr över floden — när jag dör, stiger jag ur den, skjuter den med foten tillbaka i virveln och bestiger en ny, som redan väntar på mig därborta, i glansen av måne och sol och stjärnor — jag längtar efter dig, du mitt nya liv, du min yngre broder — allt vad som dunkelt slumrat i mig sedan urtiden, det vaknar en morgon — varje livsform är blott ett hölje, som jag skakar av mig, när det blivit för tunt —
Och du, som talar till mig ur molnen, ur bergen, ur jorden — jag vet ej vem du är — kanske har du hunnit längre än vi andra på den långa vägen, kanske har du hunnit längs — — — Vakta dig blott för att stanna, där du nu är — snart nå vi dig — — — det finns blott en död: att tro sig vara vid målet — — —
(Scenförändring: fjällandskap med snötoppar och sol.)
GABRIEL
(bländad).
Var är jag?
