72
GABRIEL.
Dräper fattigdomen?
RUTH.
Ja!
Ah, jag hatar den, den stiger en höstnatt ur grändens kloaker och smyger sig in genom porten — och grändens alla råttor följa hennes spår och hon bara skrattar, skrattar du — skrattar —
GABRIEL
(i utbrott).
Ruth — gå ifrån mig — också du — och tag dina barn med — innan det är för sent — res hem — res hem — res dit, där björkarnas stammar äro vitare och aftonrodnaden rödare än någonstädes på hela jorden — res, res — och låt mig vara ensam — jag har ingen rätt till hustru, barn, fosterland, hem — — —
RUTH
(i extas).
Nej — nu stannar jag! Nu när jag känner, att du ännu behöver mig — min älskade! Jag är ditt hem, ditt fosterland — och jag välsignar dig och ditt verk och din rena vilja att nå det högsta —
GABRIEL.
Ruth — så var du alltid! Förlåt mig att jag glömde allt vad som varit —
RUTH.
Älska mig, Gabriel, älska mig — så som förr — ännu är jag ung — älska mig, Gabriel!
