och annat för honom väsentligt försvårades. Då därtill fienden dagligen tillväxte i antal, fann han sig böra omedelbart söka en avgörande drabbning. Sedan han förelagt denna sin mening för krigsrådet och funnit att alla instämde däri, utsatte han striden till påföljande dag.
XXIV.
I första gryningen förde han ut alla sina trupper, uppställde dem i blott två träffen, förlade hjälptrupperna till slaglinjens mitt och avvaktade så, vad fienderna skulle besluta. Dessa ansågo sig visserligen med hänsyn till sitt antal och sin gamla krigsära ävensom de våras fåtalighet kunna med full trygghet våga ett fältslag, men funno det ännu tryggare att genom vägarnas spärrande och tillförselns avskärande vinna seger utan ett enda sår; när sedan romarna till följd av proviantbrist måst anträda återtåget, tänkte de anfalla dem under marschen, då de hindrade av packningen ej kunde väntas strida så tappert. Sedan detta beslut godkänts av anförarna, höllo de sig stilla i lägret, medan romarna förde fram sina trupper till strid. Då Crassus förstod deras avsikt och likaledes märkte, att fiendernas tvekan och det intryck av rädsla de ingåvo gjorde våra soldater desto stridsivrigare, lydde han det allmänna ropet, att man nu ej längre borde dröja att storma lägret, uppmuntrade sina soldater och ledde dem, alla brinnande av stridslust, till anfall mot fiendelägret.
