FÖRETAL.
Gaius Julius Cæsars anteckningar om det galliska kriget räknas med rätta till världslitteraturens mest berömda verk. Härtill samverka tre faktorer: mannen, ämnet, formen.
Författaren är ju ingen mindre än den romerske världserövraren, den djärve partigängaren och den kloke statsmannen, envåldshärskaren utan krona och diadem, som här brukar pennan i stället för svärdet och knappast med mindre målmedveten säkerhet och elegans. Gå meningarna isär om hans person — och få människor ha väl blivit mer olika bedömda av samtid och eftervärld — så är man dock sällsynt enig om värdet av hans skriftställarskap, vars utövande på lediga stunder och i bestämda politiska syften likväl ställer denne mångsidigt begåvade person vid sidan av alla tiders främsta historiografer. Det gällde här för Cæsar att motivera sitt nioåriga fälttåg mot galler, germaner och britanner och nedslå kritiken från de talrika avundsmännen i Rom. Cæsar, som trots sin förnäma börd — av rent demagogiska skäl — anslutit sig till folkpartiet, hade i kraft av dess gunst samt stödjande sig på den maktställning, som det år 60 f. Kr. ingångna s. k. triumviratet med den skicklige fältherren Pompeius och den omätligt rike Crassus innebar, tilltvingat sig konsulatet för år 59 och det cisalpinska Gallien, d. v. s. nordligaste Italien, som
