tillbaka över Rhenus till sugambrernas område och förenat sig med dessa. Cæsar hade då sänt budbärare till dessa med fordran, att de till honom skulle utlämna dem, som överfallit honom och Gallien med krig, men de svarade: Romerska folkets välde slutade vid Rhenus; om han ej funne det riktigt, att germanerna mot hans vilja överginge till Gallien, hur kunde då han i sin tur vilja tillvälla sig något slags rätt eller makt på andra sidan floden? Ubierna däremot, det enda folk på andra sidan Rhenus som sänt underhandlare till Cæsar, slutit vänskapsförbund med honom och lämnat gisslan, de bådo honom på det ivrigaste, att han skulle bringa dem hjälp, eftersom de svårt förtrycktes av sueberna; och om han av statsaffärer hindrades från att göra detta, borde han åtminstone låta sin krigshär övergå Rhenus; detta vore nämligen nog för att skänka dem hjälp och hopp för framtiden. Ty efter Ariovistus’ fördrivande och det nyss vunna slaget hade hans här ända bort till de längst fjärrboende germanska folken blivit så namnkunnig och frejdad, att romerska folkets rykte och vänskap innebure full garanti för deras trygghet. De lovade honom ett stort antal fartyg i och för krigshärens överförande.
XVII.
Cæsar hade ju också av ovannämnda skäl beslutit övergå Rhenus; men att övergå floden på fartyg ansåg han varken vara rådligt ur säkerhetssynpunkt eller motsvara romerska folkets värdighet. Hur ytterligt svår än en brobyggnad tedde sig till följd av flodens bredd, djup och strömstyrka, ansåg sig Cæsar därför böra försöka en sådan eller ock uppgiva tanken på att överföra
