råden, som sueberna besatt; här avvaktade de romarnas ankomst, fast beslutna att där slå ett avgörande slag. Men då Cæsar erfor detta, hade han ju redan uppnått alla de syften, vilka legat till grund för hans beslut att överföra krigshären: han hade satt skräck i germanerna, hämnats på sugambrerna och frigjort ubierna från deras trångmål; därför ansåg han sig ha gjort nog både ur ärans och ur nyttans synpunkt och drog sig följaktligen, efter att ha tillbragt inalles aderton dagar på andra sidan Rhenus, tillbaka till Gallien samt lät uppriva bron.
XX.
Ehuru icke mycket återstod av sommaren, och vintrarna bruka komma tidigt i dessa trakter, då ju hela Gallien ligger åt norr till, önskade ändå Cæsar draga till Britannien, emedan han märkt, att i nästan alla krig, som han fört mot gallerna, våra fiender kunnat påräkna hjälp därifrån; och om även årstiden skulle visa sig för långt framskriden för ett fälttåg, ansåg han sig i alla fall ha vunnit mycket nog, om han blott kunde landstiga på ön, lära känna folkslaget och utforska landets natur, dess hamnar och tilläggsplatser allt saker, varom gallerna knappt hade den ringaste kunskap. Ty ingen beger sig gärna dit utom köpmännen, och ej heller dessa känna något av landet utöver havskusten och de trakter, som ligga mittemot Galliens norra och nordvästra delar. Ehuru han kallade till sig köpmän från alla håll och kanter, var det honom därför omöjligt att få reda på vare sig öns storlek, eller vilka folk som bebodde den, eller hur starka och krigserfarna