utsatta för stora faror, då fienderna ofta med full avsikt drogo sig tillbaka för att, när de lockat dem ett stycke bort från legionerna, hoppa av sina vagnar och till fots upptaga en strid som blev ojämn för de våra. En ren rytteristrid återigen erbjöd icke någon annan eller större fara för de tillbakavikande än för de förföljande. Härtill kom ytterligare, att fienderna aldrig stredo i täta led utan spridd ordning med stora mellanrum, samt att de hade vaktstyrkor till reds och kunde avlösa varandra, så att friska och osårade trupper i tur och ordning ersatte de uttröttade.
XVII.
Följande dag höll sig fienden stilla på höjderna fjärran från lägret, visade sig endast i ringa antal och gjorde vida mattare försök att locka våra ryttare till strid än dagen förut. Men då vid middagstiden Cæsar sände tre legioner och hela rytteriet under legaten Gaius Trebonius’ befäl för att samla foder framstörtade plötsligt fienderna från alla håll mot de med skördearbetet sysselsatta och hejdade sig ej ens inför fälttecknen och de kring dem uppställda legionerna. De våra slogo dem emellertid med ett kraftigt anfall tillbaka och slutade ej förföljandet, förrän de nått fram till våra ryttare, vilka därefter styrkta i sitt mod av att ha legionerna bakom ryggen, drevo fienden hals över huvud på flykten, dödade ett stort antal av dem och ej gåvo dem tid att samla sig eller sätta sig till motvärn eller hoppa ned från vagnarna. Efter detta nederlag skingrade sig omedelbart de från alla håll samlade skarorna, och från den stunden mötte aldrig fienden med fulltalig styrka våra trupper.
