vägar och stigar ila fram ur skogarna och rikta ett ytterst farligt anfall mot våra ryttare; fruktan härför hindrade dessa från att ströva något vidare långt omkring. För Cæsar återstod då endast att ej låta dem avlägsna sig för långt från legionerna och att själv inskränka sig till att härja fiendernas åkrar och bränna deras gårdar i den utsträckning, som legionsoldaternas marsch- och arbetsförmåga tillstadde.
XX.
Emellertid sände trinobanterna, nära nog det mäktigaste folket på dessa trakter, underhandlare till Cæsar och lovade att giva sig under honom samt lyda hans befallningar. En av dem, den unga Mandubracius, vilkens fader varit folkets konung men blivit dödad av Cassivellaunus, varvid sonen måst fly för att rädda livet, hade kommit över till Cæsar på galliska fastlandet och helt slutit sig till honom; trinobanterna bådo nu, att Cæsar måtte skydda Mandubracius mot Cassivellaunus’ skadelust och låta honom återvända till sitt folk för att bli dess ledare och konung. Cæsar tillsade dem att lämna fyrtio personer i gisslan samt att förse krigshären med foder och sände Mandubracius till dem. De fullgjorde mycket snabbt hans befallningar, lämnade fulltalig gisslan och anskaffade fodret.
XXI.
Sedan trinobanterna sålunda vunnit värn och trygghet mot allt krigiskt övervåld, skickade kenimagnierna, segontiakerna, ankaliterna, bibrokerna och kasserna beskickningar till Cæsar och underkastade sig. Av dem