ringa makt, ty så fåkunnig vore han ändå icke, att han trodde sig med sin härstyrka kunna övervinna romerska folket. Men gallerna hade beslutit att gemensamt handla: denna dag, så hade det fastslagits, skulle alla Cæsars vinterläger på en gång anfallas, så att ej den ena legionen skulle kunna få hjälp av den andra. Det var ej lätt för dem som galler att vägra andra galler sitt bistånd, allra helst som denna plan syntes ha till mål den gemensamma frihetens återvinnande. Men när han nu fullgjort sin fosterländska plikt emot landsmännen, kände han, att han också ägde en plikt att fullgöra gentemot sin välgörare Cæsar; han uppmanade därför, ja han bad Titurius för deras gästvänskaps skull att sörja för sin och sina soldaters räddning. En stor hop lejda germanska soldater hade övergått Rhenus; inom två dagar vore de framme. Romarna hade alltså att själva avgöra om de ville föra trupperna ur vinterlägret, innan grannarna märkt vad som försiggick, och tåga antingen till Cicero eller till Labienus, av vilka den ene befunne sig vid pass femtio mil, den andre litet längre bort ifrån dem. För sin del lovade han och ville bekräfta det med ed, att de skulle få fritt genomtåg genom hans område. I och med detta sitt handlingssätt sörjde han på en gång för sitt folks bästa, då ju detta sluppe hysa vinterlägret, och betygade sin tacksamhet mot Cæsar för dennes tjänster. Efter att ha talat så, avlägsnade sig Ambiorix.
XXVIII.
Arpineius och Junius framförde vad de hört till legaterna. Förbluffade över den vändning saken så plöts-
