milier från lägret, romarnas ankomst. När större delen av vår marschlinje kommit ned i en lång, bergomsluten dal, visade de sig plötsligt i dalens båda ändpunkter och anföllo eftertruppen, samtidigt som de hejdade den i uppförsbacke framryckande förtruppen; sålunda måste de våra upptaga strid i ogynnsammaste möjliga läge.
XXXIII.
Då äntligen började Titurius, som hittills sorglöst låtit allt gå som det ville, bäva för utgången och springa omkring för att ordna kohorterna, men även nu handlade han utan tillförsikt och syntes alldeles ha tappat huvudet — något som ofta brukar hända dem, vilka tvingas fatta beslut just då ögonblicket är inne för handling. Cotta däremot, som alltid tänkt, att något dylikt kunde inträffa under marschen, och just fördenskull ej velat tillråda avtåget, gjorde allt vad han kunde för allas räddning: han ordnade och uppmuntrade soldaterna, såsom det anstod en fältherre och stred såsom det anstod en soldat. Då det till följd av marschlinjens längd var ytterst svårt för soldaterna att självmant utföra alla order och utfinna vad som på varje punkt måste göras, lät man ordern gå genom leden, att de skulle övergiva trossen och bilda krets. Ehuru denna åtgärd i ett fall som det förevarande ej var att klandra, hade den en olycklig verkan; ty den nedsatte våra soldaters tillförsikt men uppmuntrade fiendernas stridslust, då den ej kunde uppfattas som annat än ett utslag av yttersta rädsla och misströstan. Dessutom kunde det ju omöjligen undvikas, att soldaterna allmänt sprungo ifrån sina fälttecken för att bland trossen uppsöka och riva
