Sida:Galliska kriget 1927.djvu/169

Den här sidan har korrekturlästs
159
GALLISKA KRIGET — FEMTE BOKEN

XXXVIII.

Uppblåst över denna sin seger ger sig Ambiorix ögonblickligen i väg till sina närmaste grannar aduatukerna; medtagande rytteriet tågar han hela natten och påföljande dag utan avbrott; fotfolket befaller han följa efter. Sedan han klargjort sakläget för aduatukerna och eggat dessa till krig, drager han följande dag till nervierna och manar dem ej försitta tillfället att vinna frihet för all framtid och hämnas på romarna för de oförrätter de lidit; han skildrar hur båda legaterna dödats och en stor del av krigshären förintats; nu vore det lätt gjort att genom ett plötsligt anfall förgöra den legion, som låge i vinterläger med Cicero; själv ville han trofast bistå dem vid detta företag. Nervierna läto utan svårighet övertyga sig av hans tal.

XXXIX.

Följaktligen kringsände de genast budbärare till kentronerna, grudierna, levakerna, pleumoxierna och geidumnerna, vilka alla stodo under deras överhöghet, och när de fått ihop en så stor krigsmakt som möjligt, överföllo de utan varsel Ciceros läger, dit ännu intet rykte om Titurius’ död hunnit. Även i detta fall kunde det ej undvikas, att några soldater, som sänts ut i skogen för att samla bränsle och befästningsmaterial, överrumplades av de plötsligt anstormande ryttarna. Sedan dessa tillfångatagits, gingo eburonerna, nervierna, aduatukerna samt alla dessas bundsförvanter och underlydande till anfall mot legionen. De våra grepo hastigt