Sida:Galliska kriget 1927.djvu/180

Den här sidan har korrekturlästs
170
GAIUS JULIUS CÆSAR

möjlighet erbjöds att tillfoga fienden ens minsta skada; med alla sina trupper i gott behåll ankom han samma dag till Ciceros läger. Där såg han med beundran de torn, skyddstak och förskansningar, som fienden uppfört; när legionen mönstrades, fann han, att knappt ens var tionde man var osårad; av allt detta förstod han, hur farligt läget verkligen varit, och hur duktigt det klarats. Cicero gav han varma lovord för hans förtjänster och likaså legionen; till varje centurion och krigstribun, som enligt Ciceros vittnesbörd visat utmärkt tapperhet, riktade han i tur och ordning några ord. Av fångarna fick han närmare underrättelser om Sabinus’ och Cottas undergång. Följande dag framlade han inför en allmän härförsamling vad som skett, samt tröstade och uppmuntrade soldaterna; den olycka som förorsakats av legatens obetänksamma felsteg, den kunde man, framhöll han, desto lättare bära, som genom de odödliga gudarnas nåd och deras egen tapperhet nederlaget hämnats, så att varken fiendernas fröjd blivit lång eller deras egen sorg alltför varaktig.

LIII.

Emellertid hade ryktet om Cæsars seger av remerna med så otrolig snabbhet förts till Labienus, att fastän Ciceros läger låg på omkring sextio mils avstånd och Cæsar framkommit dit efter dagens nionde timme, hördes redan vid midnatt utanför lägerportarna höga rop från remerna, som på detta sätt framförde budskapet om segern och sina lyckönskningar till Labienus. När ryktet även nått trevererna, tog Indutiomarus, som följande dag ämnat anfalla Labienus’ läger, under natten till flykten och återförde hela sin här till treverernas land.