LVII.
Labienus visste, att då han höll sig stilla inom sitt av natur och människohand starkt befästa läger, behövde han intet frukta för egen eller legionens räkning, men ville heller ej försumma något tillfälle att giva saken en lycklig vändning. Därför sände han, så snart han av Cingetorix och dennes anhöriga fått underrättelse om det tal, som Indutiomarus hållit i härförsamlingen, bud till folken runtomkring och rekvirerade ryttare, samtidigt bestämmande dagen, då de skulle vara samlade. Under tiden strövade Indutiomarus med hela sitt rytteri nästan dagligen omkring i lägrets närhet, dels för att utröna hur det anlagts, dels för att öppna underhandlingar med motståndaren eller skrämma honom. Ofta kastade alla ryttarna spjut över vallarna. Labienus kvarhöll sina trupper innanför skansverken och sökte på alla möjliga sätt styrka fienden i tron, att de voro rädda.
LVIII.
Medan Indutiomarus för var dag med allt större övermod trängde inpå lägret, insläppte Labienus en natt de ryttarskaror, som han ju kallat till sig från alla grannfolken, och övervakade så noga, att hans soldater höllo sig inne i lägret, att ej minsta kunskap om vad som skett utspreds eller bars fram till trevererna. Emellertid rycker Indutiomarus, som han dagligen brukade, fram mot lägret och förblir därutanför en stor del av dagen; ryttarna kasta sina spjut och uppmana med många hånande ord de våra att komma ut och slåss.
