Sida:Galliska kriget 1927.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs

SJÄTTE BOKEN.

I.

Då Cæsar av många skäl motsåg en större resning i Gallien, beordrade han legaterna Markus Silanus, Gaius Antistius Reginus och Titus Sextius att låta utskriva nytt krigsfolk. Samtidigt anhåller han hos prokonsuln Gnæus Pompeius, vilken av hänsyn till statsintresset kvardröjde i närheten av Roma med bibehållande av sin militära makt, att han ville samla under fanorna och till Cæsar avsända de soldater, vilka han såsom konsul låtit svärja krigsmannaed åt sig i hitre Gallien. Han ansåg det nämligen även för framtiden vara av stor vikt med hänsyn till folkstämningen i Gallien, att Italien visade sig förfoga över så stora tillgångar, att om kriget medförde någon större förlust, denna ej blott kunde på kort tid ersättas utan rentav härstyrkan göras större än förut. Pompeius bragte ock statsintresset och vänskapen den äskade gärden, och då samtidigt Cæsars egna män snabbt fullgjorde utskrivningen, hade han före vinterns slut fått tre legioner uppställda och sammandragna samt därmed dubbelt upp ersatt de kohorter, som gått förlorade tillsammans med Quintus Titurius. Truppernas styrka och den snabbhet, varmed de samlats, visade klart nog vad romerska folkets disciplin och maktmedel kunde åstadkomma.