nerna till vinterlägret. En gallisk lantdag hade han enligt sin vana utlyst till början av våren. Då nu alla folk infunno sig utom just senonerna, karnuterna och trevererna såg han däri ett varsel om krig och avfall och för att visa, att han för den sakens skull eftersatte allt annat, överflyttade han lantdagen till Lutetia i parisiernas land. Dessa voro grannar till senonerna och hade under föregående släktled sammanslutit sig med dem i en gemensam stat men ansågos dock stå fjärran från deras nu förehavda rådslag. Sedan förändringen kungjorts från talartribunen, bryter han samma dag upp med legionerna och rycker med snabba dagsmarscher in i senonernas land.
IV.
Då Acco, främsta upphovsmannen till deras sammansvärjning, får underrättelse om Cæsars anryckning, befaller han att folkuppbådet skall samlas i städerna. De söka efterkomma befallningen, men innan detta hunnit ske, kommer det bud, att romarna voro framme. Av nödtvång uppgiva de då sin avsikt och sända fullmäktige till Cæsar för att bedja om tillgift; såsom förmedlare anlita de æduerna, under vilkas skydd folket av gammalt stod. Cæsar gav dem också gärna förlåtelse, när æduerna bådo därom och mottog deras ursäkter, ty han ansåg, att sommartiden hellre borde användas. för det krig, som annorstädes väntade honom, än för rannsakning med senonerna. De hundra personer, som han krävt i gisslan, lämnade han åt æduerna att vakta. Även karnuterna sände fullmäktige och gisslan till den plats, där han då befann sig; till förmedlare använde
