VII.
Då Cæsar erhöll budskapet om denna deras avsikt att bryta sig väg genom vår provins, påskyndar han sin avfärd från Rom, ilar i möjligast snabba dagsresor till bortre Gallien och anländer till Genava. Han ålägger hela provinsen att uppsätta ett så stort antal soldater, som han möjligen kunde (allt som allt fanns i bortre Gallien en enda legion), och han låter spränga bron vid Genava. Då helvetierna blivit underrättade om hans ditkomst, sända de till honom som underhandlare folkets högbördigaste män med Nammeius och Veruclotius såsom ledare för beskickningen vilka skulle uttala folkets beredvillighet att utan någon som helst skadegörelse företaga det tåg genom provinsen, som nödvändiggjorts, emedan ingen annan väg stode dem öppen; de anhölle nu, att detta finge ske med hans medgivande. Men Cæsar, som väl mindes, hurusom konsuln Lucius Cassius blivit dödad av helvetierna och hans här slagen samt tvungen att gå under oket, ansåg sig ej böra medgiva detta; ej trodde han heller, att ett folk av så fientligt sinnelag skulle kunna avhålla sig från övervåld och skadegörelse, om de finge tillstånd att draga genom provinsen. För att vinna tid, tills soldaterna, som han befallt skulle uppsättas, voro samlade, svarar han emellertid sändebuden, att han måste taga sig någon betänketid; de kunde återkomma 1 april för att framföra, vad de hade att säga.
