XX.
I de stater, där den offentliga förvaltningen anses vara relativt väl ordnad, är det i lag stadgat, att om någon genom ett rykte eller en hörsägen förnummit något från grannfolken, som rör statens väl, skall han meddela det för ämbetsmännen men icke säga det för någon annan, då det ju är väl bekant hur ofta obetänksamma och oerfarna människor låta skrämma sig genom falska rykten och drivas till olycksdigra dåd och till beslut av riksviktig innebörd. Ämbetsmännen å sin sida förtiga så mycket, som de anse lämpligt, men vad de finna nyttigt att kungöra, berätta de för folket. Icke heller är det tillåtet att diskutera statens angelägenheter annat än i offentliga församlingar.
XXI.
Germanerna ha helt andra levnadsvanor än de nu skildrade. Ty varken ha de några druider, som förestå gudstjänsthandlingarna, eller bry de sig mycket om offren. Som gudar räkna de inga andra än dem, vilka de kunna se med sina ögon, och vilkas verksamhet uppenbarligen är dem till gagn: alltså Solen, Elden och Månen, om de övriga ha de ej ens hört talas. Hela deras liv utfylles av jakter och krigiska övningar; från barnsben härda de sig i mödor och umbäranden. De som längst bevarat sin svendom, åtnjuta största frejden bland de sina; ty därigenom tro de längden bli större, krafterna större och muskulaturen fastare. Att före det tjugonde året ha plägat umgänge med en kvinna anses