för något av det skamligaste, som kan tänkas. Dylikt umgänge sker för övrigt icke alls i det dolda, utan män och kvinnor bada om varandra i floderna, och dräkten består blott av hudar eller korta plagg av renskinn, varvid en stor del av kroppen lämnas bar.
XXII.
Åkerbruk idka de icke, och deras föda består mestadels av mjölk, ost och kött. Ingen kan heller kalla ett visst jordstycke eller område för sitt eget, utan deras styresmän och hövdingar tilldela för varje år de ätter och släkter, vilka samlats å en och samma plats ett jordstycke av den vidd och det läge, som de finna skäligt, och tvinga dem nästa år att flytta till en annan plats. Denna plägsed motivera de på flera olika sätt: de vilja ej, att åkerbruket, genom att det blir en stadigvarande sysselsättning, skall ersätta ivern för krigiska värv; ej heller att lusten efter stora jordbesittningar skall driva de mäktiga att fråntaga de ringare deras egendom; ej heller att husen skola uppföras mera omsorgsfullt i syfte att slippa uthärda köld och hetta; ej heller att någon jakt efter rikedom skall uppstå, varur ju alltid partistrider och inre söndringar födas; men däremot, att folket skall leva nöjt med sin lott, när var och en ser, att han har lika stora ägodelar som de mäktigaste.
XXIII.
För ett germanskt folk gäller det som den högsta ära att kunna i vidsträcktaste mån förhärja gränstrakterna kring sitt område och leva omgivet av ödemarker.