XXXVI.
Cicero hade under de hittills gångna dagarna noggrant efterlevt Cæsars föreskrift att hålla soldaterna samlade innanför fästningsverken, och ej ens tillåtit någon av trossknektarna att begiva sig ut ur lägret. Men på sjunde dagen hade han börjat tvivla, om Cæsar skulle kunna vara tillbaka på den dag han lovat, ty han hade fått höra att denne dragit längre bort än han ämnat, och ej hade minsta rykte försports, att han vore på hemväg. Dessutom påverkades han av vissa personers tal, vilka förklarade, att hans tåliga väntan snart sagt försatt dem i belägringstillstånd, eftersom ju ingen finge lämna lägret. Ej kunde han heller tänka sig minsta möjlighet till att någon fara skulle hota på blott tre mils avstånd från lägret, medan nio legioner och ett starkt rytteri stodo i fält mot några skingrade och så gott som tillintetgjorda fiender. Alltså utsände han en provianteringskolonn å fem kohorter till närmaste sädesfält, som endast av en enda kulle skildes från lägret. Åtskilliga sjuka legionsoldater hade kvarlämnats i lägret, av vilka några under de gångna dagarna tillfrisknat; ungefär trehundra sådana medsändes under en särskild fana. En stor mängd trossknektar och en mängd dragdjur, som lämnats till förvaring i lägret, tillät han dessutom medfölja.
XXXVII.
Just i detta ögonblick fogade slumpen, att de germanska ryttarna voro på platsen och ögonblickligen