XXXVIII.
Bland besättningstrupperna befann sig Publius Sextius Baculus, vilken fört första centurionen under Cæsar, och vilken vi under tidigare strider haft anledning omnämna; han var kvarlämnad som sjuk, och hade på hela fem dagar ingenting förtärt. Han störtar nu, förtvivlande om sin och allas räddning, vapenlös ur tältet; han ser fienderna tränga på och lägret sväva i yttersta fara; då rycker han till sig vapen av de närstående och tar posto i porten. Till honom sluta sig den vakthavande kohortens centurioner; med förenade krafter uthärda de en stund striden. Blödande av svåra sår mister Sextius sansen; med möda räddas han genom att släpas från den ene till den andre. Tack vare den frist, som sålunda givits, återvunno de övriga så mycken tillförsikt, att de vågade fatta posto på vallarna och låta barbarerna se, att försvarare funnos.
XXXIX.
Emellertid få de soldater, som varit ute och skaffat säd, höra larmet; ryttarna skynda i förväg; strax skönja de, hur allvarlig faran är. Här fanns ju intet fästningsverk, bakom vilket de kunde söka skydd i sin skrämsel. Nyss utskrivna och utan krigisk erfarenhet rikta de alla sina blickar på krigstribunen och centurionerna; deras order avvakta de. Men ingen är så tapper, att han ej råkar i förvirring inför en oväntad fara. Barbarerna å sin sida avbröto anfallet på lägret, när de på avstånd sågo kohorterna nalkas; de trodde först, att