Sida:Galliska kriget 1927.djvu/253

Den här sidan har korrekturlästs
243
GALLISKA KRIGET — SJUNDE BOKEN

XXXIX.

Æduern Eporedorix, en yngling av mycket hög börd och mycket stort inflytande i sitt hemland, och jämte honom Viridomarus, hans like i ålder och inflytande men av olika börd, vilken Cæsar på Divitiacus’ förord låtit stiga från ringa stånd till mycket hög rang, hade på särskild personlig kallelse infunnit sig hos honom jämte de æduiska ryttarna. Dessa båda tävlade sinsemellan om vem som skulle vara den främste, och i den ovannämnda utnämningstvisten hade den ene med alla sina maktmedel kämpat för Convictolitavis, den andre för Cotus. En av dem, Eporedorix, vilken lärt känna Litaviccus’ anslag, omtalar ungefär vid midnattstid saken för Cæsar; han bönfaller denne att icke låta hans folk på grund av några ynglingars brottsliga rådslag avfalla från sitt vänskapsförbund med romerska folket; något som han förutsåge skulle ske om så många tusen män fingo förena sig med fienden, män vilkas välfärd både måste ligga deras anhöriga om hjärtat och av folket självt tillmätas ej ringa vikt.

XL.

Djupt bekymrad över detta budskap, allra helst som han ju alltid visat æduernas folk särskild ynnest, lät Cæsar utan ett ögonblicks tvekan fyra, lätt rustade legioner och hela rytteriet bryta upp ur lägret; vid ett dylikt tillfälle fanns icke tid att minska lägrets utsträckning, ty snabbheten syntes ju vara främsta förutsättningen för framgång, till skydd för lägret kvar-