lämnar han legaten Gaius Fabius med två legioner. Litaviccus’ bröder, som han givit order att gripa, erfor han hava strax förut flytt till fienderna. Han uppmuntrade soldaterna att de i ett så trängande läge ej måtte bry sig om vägens mödor och efter en marsch på tjugufem milier, varunder alla visade den största iver, fick han syn på æduernas här. Genom rytteriet, som han först framsände, fördröjde och förhindrade han dessas frammarsch men förbjöd sina män samt och synnerligen att döda någon enda. Eporedorix och Viridomarus, som ju æduerna trodde vara döda, tillsade han att vara med bland ryttarna och anropa de sina. När de blivit igenkända och Litaviccus’ svek genomskådats började æduerna sträcka upp händerna till tecken att de ville dagtinga, bortkasta vapnen och bedja om skoning från döden. Litaviccus tog jämte sina underlydande, vilka efter gallernas sed funno det vara en skam att ens i yttersta nöd övergiva sin skyddsherre, sin tillflykt till Gergovia.
XLI.
Efter att ha skickat budbärare till æduernas folk för att låta dem veta att han av nåd skonat deras landsmän, vilka han enligt krigets lag skulle kunnat döda, gav han hären tre timmars nattvila och bröt så upp mot Gergovia. Ungefär halvvägs möter han budbärare, som sänts av Fabius för att förtälja i vilken fara man där svävat. De skildra hur lägret angripits av fiendernas hela makt, hur på dessas sida de uttröttade ständigt avlösts av friska stridsmän, medan de våra utmattades av den oavbrutna kampmödan, ty på grund av
