LXXI.
Vercingetorix fann det nödvändigt att, innan romarna fingo sin befästningslinje färdig, bortsända hela sitt rytteri under nattens mörker. När de skulle draga bort, ålägger han dem att begiva sig var och en till sitt folk och nödga alla som voro i den vapendugliga åldern att draga ut i kriget. Han framhåller de tjänster han gjort dem och besvär dem att lägga sig vinn om hans räddning, så att de ej överlämna honom, som gjort så mycket för frihetens gemensamma sak, åt en kvalfull död för fiendehand. Men skulle de brista i nit, så kommo, påpekade han, åttiotusen utvalda män att förgås tillsammans med honom., Enligt gjord beräkning hade han nätt och jämnt säd för trettio dagar, men om sparsamhet iakttoges, skulle man kunna härda ut ännu något längre. Sedan han lagt dem allt detta på hjärtat, låter han vid andra nattväkten rytteriet i tysthet draga bort genom den lucka som fanns i vårt befästningsverk. All säd befallde han skulle överlämnas åt honom och fastställde dödsstraff för dem som ej lydde ordern; boskapen fördelade han bland soldaterna, ty sådan hade mandubierna i stor mängd måst ditskaffa, men spannmålen lät han utmäta sparsamt och småningom. Alla trupper, som han förlagt framför staden drog han in i denna. Med dessa mått och steg rustar han sig till att invänta gallernas undsättningshär och fullfölja kriget.
