foder. Den spannmål åter som han låtit forsla på skepp å floden Arar hade han föga gagn av på den grund att helvetierna allt längre avlägsnat sig från Arar och han ej ville mista känningen med dem. Dag efter dag söla æduerna; säden hölle på att insamlas, den vore snart sammanförd, den skulle genast vara här, sade de. Då han fann, att man lät honom vänta allt längre och längre, och att snart den månadsdag vore inne, då spannmålsrationerna borde uppmätas åt soldaterna, sammankallade han æduernas ledande män, av vilka en stor mängd var hos honom i lägret; bland dem voro Divitiacus och Liscus, vilken beklädde det högsta ämbetet hos æduerna, vars innehavare kallas vergobret, nyväljes för vart år och har makt över liv och död gentemot folket. Dessa män förehåller nu Cæsar på det allvarligaste, att han i ett sådant nödläge, då säd varken stode att köpa eller kunde tagas från åkrarna, och då fienderna vore så nära, ej rönte någon hjälp från dem. Ett särskilt skäl till missnöje över att så lämnas i sticket hade han däri, att det till stor del var genom deras böner som han förmåtts att draga ut i krget.
XVII.
Genom detta Cæsars tal förmåddes Liscus att sent omsider yppa vad han dittills förtegat: Det funnes vissa personer, vilka stodo högt i anseende hos folkets breda lager, att de, fastän blott enskilda medborgare, hade större makt än själva ämbetsmännen. Dessa personer hade medelst brottsligt och upproriskt tal avskräckt folket från att sammanbringa den spannmål de voro skyldiga att lämna; de förklarade, att om
