Sida:Galliska kriget 1927.djvu/284

274

GAIUS JULIUS CÆSAR

som medborgare eller giva dem tillträde till krigsrådet. Blott till dem vill jag vända mig som äro för ett utfall; i deras förslag synes, enligt allas eder enhälliga mening, minnet av vårt gamla mannamod leva kvar. Det vittnar om själssvaghet, ej om mannamod att icke en liten tid kunna lida nöd. Folk som självmant giva sig döden finner man oftare än folk som tåligt bära smärtan. Även jag skulle vara för deras förslag — mycket gäller för mig äran — om jag ej såge att vi därmed riskerade något vida mer än våra liv; men när vi fatta vårt beslut, måste vi tänka på hela Gallien, vilket vi eggat att komma till vår hjälp. Tänkom då, ifall vi, åttiotusen man starka, dödats på en och samma plats, hur skola väl våra närmaste, våra blodsförvanter vara till mods, om de tvingas att gå till en avgörande strid snart sagt på våra lik? Gån icke att beröva dem er hjälp, som för er räddnings skull trotsat faran eller att genom korttänkthet eller överdåd eller rentav själssvaghet bringa fördärv över hela Gallien och prisgiva det till ständigt slaveri. Eller tvivlar ni därför att de ej kommit å utsatt dag, på deras trohet och ståndaktighet? Verkligen? Tro ni då att romarna för nöjes skull dagligen arbeta med den där yttre befästningslinjen? Om ni ej kunna få säker kunskap genom bud från dem där borta, då ju alla förbindelser äro avbrutna, så tagen romarna till vittnen att deras ankomst är nära förestående; ty det är fruktan för denna som skrämmer dessa att dag och natt hålla på med arbetet. Vad går då mitt råd ut på? Att göra vad våra förfäder gjorde i det långt mindre fruktansvärda kriget mot kimbrerna och teutonerna: inneslutna i städerna och utsatta för samma brist som vi höllo de livet uppe medelst deras