honom; då flyktingarna återförts behandlade han dem som fiender; de övrigas dagtingan godtog han, sedan gisslan, vapen och förlupna utlämnats. Helvetierna, tulingerna och latovikerna befaller han att återvända till sitt land, varifrån de utvandrat, och då ju all deras spannmål gått förlorad samt hemma intet fanns att stilla deras hunger, tillsade han allobrogerna att tillhandahålla dem livsmedel; själva tillhöllos de att återuppbygga de städer och byar, som de nedbränt. Detta gjorde han mest därför, att han ej ville ha den trakt, varifrån helvetierna utgått, obebyggd, ty då kunde germanerna, som bo på andra sidan Rhenus, lockade av den goda jordmånen flytta över från sitt land till helvetiernas och så bliva grannar till provinsen Gallia samt till allobrogerna. Bojerna lät han slå sig ned i æduernas land, då dessa, för deras frejdade tapperhets skull bådo därom; æduerna gåvo dem åkerjord och upphävde senare varje skillnad i fri- och rättigheter mellan dem och sig själva.
XXIX.
I helvetiernas läger hittade man och förelade Cæsar skrivtavlor, innehållande en med grekiska bokstäver skriven och i enskildheter utförd redogörelse för hela det antal människor som utvandrat, för hur många som kunde bära vapen, och vidare, under särskilda rubriker, för antalet barn, gubbar och kvinnor. Slutsumman av alla dessa tal utgjorde för helvetierna 263,000 människor, för tulingerna 36,000, för latovikerna 13,000, för raurikerna 23,000, för bojerna 32,000; av dessa uppgingo de vapenföra till nära 92,000. Hela deras sam-
