Sida:Galliska kriget 1927.djvu/41

Den här sidan har korrekturlästs
31
GALLISKA KRIGET — FÖRSTA BOKEN

ska folket varit Galliens mäktigaste folk, tvungits lämna statens främsta män som gisslan åt sequanerna och genom ed förplikta hela folket att varken återfordra denna gisslan eller anropa romerska folket om hjälp eller vägra att ständigt lyda dessas maktspråk och välde. Han var själv den ende i hela æduiska staten som ej kunnat förmås att begå eden eller lämna sina barn som gisslan. Endast därigenom att han varken bands av ed eller gisslan, hade det blivit honom möjligt att fly från sitt land och bege sig till Rom för att begära hjälp av senaten.

Men de segrande sequanerna hade råkat ännu värre ut än de slagna æduerna, emedan Ariovistus, germanernas konung, slagit sig ner i deras land och tagit för sig en tredjedel av den sequanska åkerjorden, vilken var den bästa i hela Gallien och därtill nu nyligen befallt sequanerna att avträda ännu en tredjedel, emedan några månader tidigare 24,000 harudiska män kommit till honom, vilka skulle ha jord och boningsplatser. Inom få år skulle det komma därhän, att de alla bleve fördrivna ur galliska landet och alla germaner överginge Rhenus; ty gallernas åkerjord stode över all jämförelse med germanernas, och icke kunde heller de förras levnadsvanor jämföras med de senares. Denne Ariovistus hade, alltsedan han slagit gallernas här — striden hade stått vid Magetobriga — uppträtt som en grym och övermodig härskare, vilken fordrade varenda adelsmans barn till gisslan och hotade att på dem statuera de mest avskräckande exempel om någonting ej skedde enligt hans vink och vilja. Han var en äkta barbar, snar till vrede och skyende intet; de stodo ej längre ut med hans herravälde.