andra i vart fall hade kvar möjligheten att fly, men sequanerna, som hyste Ariovistus inom sina egna landamäåren, och vilkas samtliga städer befunno sig i hans våld, voro räddningslöst utsatta för alla hans hämndgärningar.
XXXIII.
Då Cæsar fått reda på detta, uppmuntrade han med några ord gallerna och lovade att taga sig an deras sak: han hade allt skäl att hoppas att, såväl den respekt han ingav som den tjänst han gjort Ariovistus skulle förmå denne att upphöra med sina våldsgärningar. Sedan han hållit detta anförande, upplöste han rådplägningen.
Jämte de nämnda skälen var det många andra omständigheter, som manade honom att upptaga ifrågavarande sak till övervägande och behandling, nämligen först och främst att æduerna, som upprepade gånger av Roms senat fått hederstiteln bröder och blodsförvanter, nu uppenbart behandlades som germanernas slavar och underlydande, liksom han ju förnummit, att Ariovistus och sequanerna alltjämt hade kvar deras gisslan, vilket han och romerska folket måste känna som den största skam för dettas stora välde. Att vidare germanerna mer och mer finge för vana att övergå Rhenus och i stor mängd slå sig ned i Gallien, det insåg han innebära en allvarlig fara för Rom; ty ej kunde han tro, att dessa vilda och barbariska människor, när de väl erövrat Gallien, skulle avhålla sig från att, liksom förr cimbrerna och teutonerna gjort, draga vidare in i romerska provinsen och därifrån styra kosan mot Italien — allra helst som ju blott Rhodanus
3. — Gaius Julius Cæsar.