XLII.
När Ariovistus fick höra om Cæsars anryckande, sände han underhandlare till honom: det krav Cæsar förut framställt på ett personligt sammanträffande, det kunde nu, vad på Ariovistus ankomme, äga rum, eftersom den förre stode på närmare håll och den senare följaktligen kunde infinna sig utan fara. Cæsar avvisade icke detta anbud; ja, han trodde rentav, att Ariovistus tagit sitt förnuft till fånga, eftersom han nu av egen drift lovade det, som han vägrat, när man bad honom därom, och han hängav sig ivrigt åt hoppet, att denne skulle erinra sig hans och romerska folkets alla vänskapsbevis och, då han lärt känna de framställda kraven, ej längre vara envis. Man överenskom, att sammanträffandet skulle äga rum på femte dagen efter den dåvarande. Under mellantiden foro ideligen sändebud fram och tillbaka mellan parterna. Ariovistus fordrade att Cæsar ej skulle föra med sig något fotfolk, han fruktade nämligen, att denne tänkte försåtligt kringränna honom; var och en skulle infinna sig blott åtföljd av sitt rytteri; på annat villkor komme han icke. Cæsar, som varken ville, att sammanträffandet skulle omintetgöras genom ett svepskäl, eller vågade anförtro sitt liv åt galliska rytteriet, fann sig kunna på allra lämpligaste sätt lösa svårigheten därigenom, att han lät de galliska ryttarna sitta av och i stället lät deras hästar bestigas av linjesoldater ur tionde legionen, till vilken han hyste den ojämförligt största tilliten; så hade han försäkrat sig om den tänkbarast pålitliga livvakt, i händelse en sådan skulle bliva av nöden. Då
