denna anordning vidtogs, fällde en soldat i tionde legionen ett ganska kvickt yttrande: Cæsar gjorde mer än han lovat; han hade lovat att göra tionde legionen till sin livvakt, nu hade han rentav upphöjt dess män till ryttares eller, vad som vore detsamma, riddares rang.
XLIII.
En vid slätt, varpå en ganska stor jordkulle reste sig, låg ungefär lika långt från Ariovistus’ som från Cæsars läger. Där möttes de enligt träffad överenskommelse i och för samtalet. Den legion, som följt Cæsar till häst, gav han order att stanna 200 fot från kullen. På lika långt avstånd stannade Ariovistus’ ryttare. Denne fordrade, att de skulle samtala från hästryggen och medtaga var och en tio män till mötesplatsen. Då man kommit fram, erinrade Cæsar först om de välgärningar han och senaten bevisat Ariovistus, huru denne av senaten fått konunganamn, ävensom titeln vän, och huru frikostigt gåvor givits honom; dylikt hade, påpekade han, ej kommit många till del och brukade endast ges som lön för stora tjänster; Ariovistus, som varken hade rätt eller skäl att fordra dessa förmåner, hade dock ernått dem genom Cæsars och senatens ädelmodiga välvilja. Han uppvisade även, vilka gamla och alltjämt giltiga vänskapsband som förbundo romarna med æduerna, hur många på hedersbetygelser rika senatsbeslut som hade avseende på dem, hur æduerna städse, och redan innan de sökt vår vänskap, stått som hela Galliens ledande folk. Men nu hade romerska folket alltid hävdat den grundsatsen, att dess bundsförvanter och vänner icke
