vidare genom sin kännedom av galliska språket, vilket Ariovistus till följd av långvarig vana väl behärskade, och slutligen därför att germanerna saknade skäl att förgripa sig på honom; dels ock Marcus Metius, vilken stod i gästvänsförhållande till Ariovistus. Dessa gav han i uppdrag att efterhöra, vad Ariovistus hade att säga, och inberätta det för honom. Men då Ariovistus såg sändebuden inträda i sitt läger, utropade han med hög röst i härens närvaro: vad hade de att göra hos honom? Ville de månne speja? Innan de lyckats få säga ett ord, hade han låtit slå dem i bojor.
XLVIII.
Samma dag flyttade han sitt läger till en plats sex milier ifrån Cæsars vid foten av ett berg. Dagen därefter förde han sina trupper förbi Cæsars läger och slog läger två milier på andra sidan om dennes, detta i syfte att avskära Cæsar från tillförseln av spannmål och annan proviant, som sequanerna och æduerna tillhandahöllo. Fem dagar å rad från denna dag räknat lät Cæsar sina trupper rycka bort ifrån lägret och uppställde dem i slagordning, så att om Ariovistus ville slå ett slag saknade han icke tillfälle. Men Ariovistus kvarhöll alla dessa dagar huvudhären i lägret och utkämpade blott dagliga rytteristrider. Det stridssätt, vari germanerna särskilt tränat sig var följande: de framsände sextusen ryttare och lika många fotsoldater, ytterst djärva och snabba; varje ryttare hade ur hela härstyrkan utvalt sig en sådan fotsoldat till sitt personliga skydd; med dem höllo de ihop i striderna. Till dem kunde ryttarna vid behov draga sig tillbaka:
