hären i slagordning en liten bit framför det större lägret och erbjöd så fienden batalj. Men då han såg, att denne ej heller nu vågade sig ut, återförde han vid middagstiden hären till lägret. Då sände äntligen Ariovistus en del av sina trupper att anfalla det mindre lägret. Där kämpades å ömse sidor med största häftighet ända till kvällen. Vid solnedgången drog Ariovistus sina trupper, som både fått och utdelat många sår, tillbaka till lägret. Då Cæsar lät utfråga de fångar, som tagits, om orsaken varför Ariovistus ej ville våga en avgörande batalj, fann han orsaken vara den, att germanerna enligt hos dem gängse sed läto sina hustrur medelst lottkastning och andra spådomskonster utforska, huruvida det vore tjänligt att inlåta sig i strid eller icke; dessa förklarade nu: det vore ej germanerna beskärt att segra, om de utkämpade slaget före månskiftet.
LI.
Dagen efter denna lämnade Cæsar i vardera lägret en efter bästa skön avpassad besättning, uppställde mittför fiendernas ögon alla hjälptrupperna framför det mindre lägret — ty då hans legionsoldater voro fienden underlägsna, nyttjade han hjälptrupperna för att missleda denne — samt ryckte själv med krigshären uppställd i tre slaglinjer ända fram till fiendens läger. Då äntligen förde germanerna som nu ej lämnades annat val, sina trupper ut ur lägret; de uppställde de olika stammarna, haruder, markomaner, triboker, vangioner, nemeter, sedusier och sueber, var för sig med lika långa avstånd sinsemellan samt uppförde runt hela slag-
