linjen en spärr av vagnar och kärror för att borttaga allt hopp om flykt. Där placerade de sina kvinnor, vilka drogo i strid med männen och gråtande samt med utsträckta händer anropade dessa att ej lämna dem i träldom åt romarna.
LII.
Cæsar lät varje legion ledas av sin särskilde legat eller kvestor, så att var och en av dem skulle få visa sin anförare vad den dugde till; själv gav han från högra flygeln — ty han hade märkt, att fienden på denna del av slagfältet var svagast — tecken till anfall. Så häftigt störtade de våra, när de sett tecknet, fram mot fienderna, och så snabbt och plötsligt skedde dessas motanfall, att de förra icke fingo tillräckligt utrymme att kasta spjuten. Alltså bortkastade de spjuten och kämpade man mot man med svärden. Men germanerna bildade med invand snabbhet falang och avvärjde så svärdshuggen. Man såg då, hur våra soldater i stort antal hoppade in i falangerna, ryckte ned sköldarna med händerna och sårade männen ovanifrån. Redan hade fiendernas slaglinje på vänstra flygeln drivits tillbaka och slagits på flykt, då de på högra flygeln tack vare sin väldiga mängd våldsamt tryckte vår slaglinje tillbaka. När Publius Crassus den yngre, som anförde rytteriet, och som hade mer rörelsefrihet än de, som voro med i slaglinjens främre led, märkte detta, sände han tredje slaglinjen till våra hårt ansatta truppers hjälp.
