VII.
Cæsar ditsände också vid midnatt numidiska och kretiska bågskyttar samt bakariska slungare, vilka fingo nyttja Iccius’ budbärare som vägvisare, till de belägrades understöd. Denna hjälpkårs ankomst gav remerna hopp att kunna värja sig och därmed även iver att strida, medan fienderna av samma skäl miste hoppet att kunna erövra staden. Sedan dessa dröjt en liten tid i stadens närhet, förhärjat remernas åkrar och uppbränt alla byar och byggnader, som de kunde komma åt, bröto de också upp med hela sin styrka i riktning mot Cæsars läger samt slogo läger fyratusen fot därifrån. Deras läger hade, efter vad man kunde se av eldarna och röken, en utsträckning på bredden av mer än åtta milier.
VIII.
Cæsar beslöt först, med hänsyn såväl till fiendernas antal som till deras sällsynt stora vapenrykte, att avhålla sig från batalj. Genom dagliga rytteristrider lät han emellertid utröna, hur pass krigsduglig fienden var och hur pass modiga de våra. Då han fann, att då våra ej voro underlägsna, och då terrängen framför lägret av naturen var högst lämplig och väl avpassad för att där uppställa hären, i det att kullen, varpå lägret var förlagt, långsamt höjde sig från slätten och mittemot fienderna erbjöd just så stort utrymme, som en i slagordning uppställd här kunde utfylla, samt vidare sluttade brant nedåt på vardera kortsidan men på framsidan medelst en mjuk sluttning småningom åter över-
