æduerna vara på väg till bellovakernas land. Dessa stod det därför ej till att övertyga, att de borde dröja längre borta och ej bispringa de sina.
XI.
Sedan alltså detta beslut fattats lämnade de vid andra nattvakten sitt läger under stort buller och tumult, utan någon bestämd ordning eller något erkänt överbefäl, i det var och en sökte skaffa sig själv första platsen i tåget för att skyndsammast möjligt komma hem, varigenom de gjorde avmarschen snarlik en flykt. Cæsar fick genast veta detta genom spejare men fruktande försåt han hade ju ännu ej fått klarhet över orsaken till deras avtåg kvarhöll han både linjearmén och rytteriet i lägret. Men när i första gryningen hans kunskapare bekräftat uppgiften, sände han rytteriet i förväg med order att uppehålla eftertruppen. Till befälhavare gav han dem legaterna Quintus Pedius och Lucius Aurunculeius Cotta. Legaten Titus Labienus lät han följa efter med tre legioner. Dessa angrepo eftertrupperna, förföljde dem många milier och dödade en stor mängd av de flyende; ty de sista marscherande, vilka upphunnos av de våra, höllo visserligen stånd och utstodo tappert våra soldaters angrepp, men de främre leden, som sågo sig vara fjärran från faran och varken återhöllos av något yttre tvång eller någon befälsmyndighet, råkade, när de hörde larmet, i upplösning och sökte mangrant sin räddning i flykten. Utan minsta fara kunde alltså de våra nedhugga fiender i så stora massor, som dagens längd tillät, och först vid solens nedgång höllo de upp och
