komst återfingo soldaterna hopp och mod, i det var och en åstundade att under fältherrens ögon även i det svåraste läge göra sitt bästa, och så tvungos fienderna att något sakta sitt angrepp.
XXVI.
Då Cæsar såg, att även den sjunde legionen, som hade sin plats i närheten, hårt ansattes av fienden, uppmanade han krigstribunerna att låta legionerna småningom närma sig varandra och med ändrad frontställning anfalla fienderna. Då tack vare denna manöver den ene kunde bispringa den andra och ingen behövde frukta att tagas i ryggen av fienden började de hålla tapprare stånd och slåss djärvare. Under tiden hade soldaterna i de två legioner, vilka bildat eftertruppen och tjänstgjort som trängens skydd, fått underrättelse om striden och framilat i språngmarsch samt uppenbarade sig nu för fienden högst uppe på kullen. Å sin sida hade Labienus erövrat fiendens läger, och när han från den kullens topp fått syn på vad som skedde i vårt läger, sände han tionde legionen till de våras hjälp. Då dessa soldater av ryttarnas och trossknektarnas flykt förstått, hur sakerna stodo, och i vilken fara lägret, legionerna, fältherren svävade, läto de ingenting brista i fråga om snabbhet.
XXVII.
Genom dessas ankomst inträdde en så genomgripande vändning i striden, att även de bland våra soldater, som utmattade av sår dignat till marken, reste sig