Sida:Galliska kriget 1927.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs
74
GAIUS JULIUS CÆSAR

med stöd av sköldarna och återtogo striden; ja, trossknektarna gingo, när de sågo fienderna bragta i förvirring, ehuru själva obeväpnade, väpnade kämpar inpå livet, och framför allt störtade sig ryttarna, för att utplåna smäleken av sin flykt, på alla håll in i striden till och med ivrigare än legionsoldaterna. Men fast fienderna sågo sista hoppet om räddning svinna, ådagalade de ett sådant mod, att då deras främsta led nedhuggits de närmast stående stego upp på de fallna och kämpade från deras kroppar. Då även dessa fällts slungade de de återstående från de i högar hopade liken liksom från en kulle sina spjut mot de våra och grepo våra lansar för att kasta dem tillbaka; så det måste man säga, att icke var det för intet som så tappra män vågat överskrida en så djup flod, klättra uppför så höga stränder och storma fram över en så svår terräng; allt det svåra, som låg däri, hade deras väldiga mod gjort lätt.

XXVIII.

Då denna strid kämpats till slut, var hela nerviernas folk, ja, namn så gott som utplånat. När de gamla männen, vilka som vi nämnt, jämte barnen och kvinnorna förts i säkerhet bakom översvämmade marker och kärr, fingo budskap om striden, insågo de, att intet hinder därefter fanns för segrarna och intet skydd för de slagna. Enhälligt beslöto därför de överlevande att sända underhandlare till Cæsar och meddela, att de gåvo sig åt honom. För att åskådliggöra folkets olycksöde framhöllo dessa, att antalet av dess äldsta nedbragts från sexhundra till tre och antalet vapenföra män från sextiotusen till knappt femhundra. Cæsar som ville visa, att