han förfor med miskund mot olyckliga och skyddssökande skyddade på allt sätt de kvarlevande, lät dem fritt förfoga över sitt land och sina städer samt befallde grannarna att avhålla sig och de sina från alla oförrätter och våldsdåd emot dem.
XXIX.
När aduatukerna, vilka som vi ovan berättat med hela sin härsmakt anryckte till nerviernas hjälp, fingo underrättelse om denna strid, avbröto de marschen och vände tillbaka hem; utrymmande alla andra städer och fästen, sammanförde de all sin egendom i en enda stad, som var oöverträffligt befäst av naturen. Ty medan den eljest runtomkring omgavs av branta klippstup och fri rymd fanns det blott på ett ställe en infartsväg till staden, en sakta sluttande backe av högst tvåhundra fots bredd; denna väg hade de spärrat med en hög dubbelmur, och uppe på denna samlade de nu stenar av väldig tyngd samt framtill vässade bjälkar. Försvararna själva voro ätteläggar av cimbrerna och teutonerna, vilka då de anträdde sitt tåg till vår provins och Italien upplade de förråd, som de ej kunde föra eller bära med sig, på en plats hitom floden Rhenus, och kvarlämnade sextusen män till vakt och värn därför. Efter sina stamfränders undergång förde dessa i flera år en orolig tillvaro, i det de antingen anföllos med krig av sina grannar eller själva anföllo dessa, till dess med alla parters samtycke fred slöts och de fingo utvälja den nejd de nu innehava till sin boplats.
