skulle han ej fråntaga dem vapnen. Nästan alla grannfolken voro fientliga mot dem, då de avundades dem deras krigsduglighet; mot dessa kunde de ej försvara sig, om de måst utlämna vapnen. De ville, om de nu bragtes i ett sådant tvångsläge hellre utstå vilken behandling som helst på romerska folkets sida än marteras till döds av dem, i vilkas krets de vant sig att stå som härskare.
XXXII.
Härtill svarade Cæsar: Han ämnade, snarare därför att så var hans vana än på grund av någon deras förtjänst, skona dem för så vitt de givit sig, innan murbräckan framförts mot muren; men någon dagtingan vore icke tänkbar på annat villkor, än att vapnen överlämnades. Han ville göra detsamma här, som han gjort i fråga om nervierna: ålägga grannfolken att ej på något sätt förorätta dem, som givit sig under romarna. Sedan sändebuden framfört detta till de sina, gåvo de Cæsar svaret: allt sker så som han befallde. En sådan massa vapen nedkastades från muren i den utanför staden liggande graven, att vapenhögarna nästan reste sig lika högt som muren eller belägringsvallen, och likväl hade, som man senare fick erfara, en tredjedel av vapnen undangömts och förvarats i staden. Sedan öppnades samma dag portarna, och fredstillstånd inträdde.
XXXIII.
Mot aftonen lät Cæsar stänga portarna och föra soldaterna ut ur staden, för att ej stadsinvånarna skulle under natten lida något förfång från soldaternas sida. Men då skyndade de förra att utföra en som man nog
