gisslan erhållits; han sammankallade därför ögonblickligen ett krigsråd och bad deltagarna säga ut vad de ansåge. Då nu en så stor fara plötsligt och mot all förmodan yppat sig, då man redan kunde skönja, hur nästan alla bergsryggarna fylldes av väpnade människomassor, då ingen undsättningskår kunde komma fram och ej heller proviant tillföras dem, eftersom vägarna voro stängda, höjdes i detta krigsråd vissa röster för den åsikten att man, då nästan intet hopp om räddning fanns, borde lämna trossen i sticket och medelst ett utfall bana sig väg till räddning längs samma stigar, varpå man kommit dit. De flesta uttalade sig dock för, att denna utväg borde sparas till yttersta nödens stund, och att man tills vidare borde pröva på, hur saken utvecklade sig, och försvara lägret.
IV.
Det dröjde icke länge, ja, knappast så lång tid, att man hann utföra och iordningställa det som i krigsrådet beslutits, förrän fienderna efter givet tecken rusade ned från alla håll och började kasta stenar och galliska spjut mot vallen. De våra gjorde till en början med ännu friska krafter tappert motvärn, slungade intet spjut förgäves uppifrån vallen och skyndade till hjälp på varje punkt, där de sågo lägret vara blottat på försvarare och hårt ansatt; men de lågo under därutinnan, att de fiender som tröttades av den långa striden, kunde draga sig ur kampen, medan andra med oförbrukade krafter trädde i deras ställe, varemot något dylikt absolut icke stod de våra till buds, så fåtaliga som de voro; det var ej blott omöjligt för en uttröttad man att draga