till städerna och samla så många skepp de kunde i Venetien, dit de visste att Cæsar först skulle rikta sitt anfall. Som bundsförvanter upptaga de i sin krets osismerna, lexobierna, namneterna, ambiliaterna, morinerna, diabluiterna och menapierna; även tillkalla de hjälp från Britannien, som ligger mittemot dessa trakter.
X.
De svårigheter för krigföringen, som här framhållits, förefunnos visserligen, men många skäl drevo icke dess mindre Cæsar till detta krig: först och främst hade romerska riddare kränkts, i och med att de fängslats, vidare hade uppror utbrutit efter skedd dagtingan, avfall skett sedan gisslan lämnats, och en hel mängd folk sammansvurit sig; framför allt var det fara värt, att om dylikt härvidlag lämnades opåtalt, så skulle de övriga folken tro sig kunna göra sammaledes. På grund därav och då han visste hur ivrigt nästan alla galler motsågo varje förändring, och hur lätt och fort de kunde eggas till krig, vartill så kom den hos alla människor naturliga kärleken till friheten och avskyn för träldomen, beslöt han att, innan ännu flera folk hunnit sammansvärja sig, dela sin här och utbreda den över ett större område.
XI.
På grund därav sände han legaten Titus Labienus med rytteriet mot trevererna, som bo alldeles vid floden Rhenus. Han ålägger honom tåga till remerna och de andra belgerna för att kvarhålla dem vid tro och lydnad samt tillbakaslå germanerna, vilka belgerna uppgåvos